Jag promenerade sakta över den ovanligt tysta skolgården. Här brukade det alltid ljuda av liv, barn som lekte i klätterställningen och spelade kula i sandlådan. Med långsamma steg gick jag upp för trappan, drog upp den tunga ekdörren, handen var stel trots vanten i skinn. Drog av mig mössan inne i korridoren, öppnade mitt skåp och la in väskan från Adidas. Lövet blänkte i guld.
Tyst gled jag in på min plats i klassrummet. Idag gällde det. Oron i magen växte sig bara större och större. Utanför fönstret dalade flingorna sakta ner och la sig som ett täcke på marken. Vad jag längtade till våren. Rimfrosten på glasrutan vittnade om att vintern bara hade börjat, likaså ljusstaken på fönsterbrädet. Sista prövningen innan jullovet nalkades. Jag vände återigen blicken mot tavlan och mötte lärarens blå ögon. Hon såg lika tråkig ut som vanligt, gråa byxor, grå tröja, grått hår i en stram knut, hornfärgade glasögon från artonhundra frös ihjäl. Extreme makeover, kom och hjälp mig. Runt omkring mig stojade och skämtade mina klasskompisar. Alla försökte dölja sin nervositet precis som jag.
Margareta gick mellan de slitna bänkarna, delade i snigelfart ut pappren till oss. Alla satt numera tysta på sina platser. Det var bara August som fortfarande inte kunde hålla klaffen. Hans lockar i nacken dansade samtidigt som han vred sig fram och tillbaka på stolen. Nu vände han sina mörkt bruna ögon mot mig och leendet han firade av fyllde min kropp med värme. Jag slöt ögonen med glödande kinder.
När jag fick pappret framför mig försökte jag svälja klumpen som satt som klister i halsen, drog ett djupt andetag och tog upp pennan som prydligt låg exakt bredvid suddet. Längs med långsidan på bänken låg min linjal och miniräknaren fanns inom räckhåll. Blicken grumlades och talen på första sidan blandades samman i en enda röra. Kallsvetten bröt ut på ryggen och jag kände att jag höll på att svimma. Ögonen tårades och jag svalde och svalde. Snart rann det små åar längs kinderna och jag blev ömsom kall ömsom varm.
... to be continued!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar