Gestalta ånger, ångest, dåligt samvete

Kistan som stod längst fram i kyrkan vittnade om en annan tid. En tid som fanns innan allt det där andra hände. En tid när det fortfarande fanns möjlighet att ändra det som nu skett, en tid som nu var för sent. Hon stirrade framför sig, oförmögen att göra det som nu förväntades av henne, gå fram till den där kistan och lägga en ensam röd ros på den. Tårarna rann längs hennes kinder, gick inte att stoppa dem, ville inte ens stoppa dem, ville aldrig mer stoppa dem.

Stegen ekade mot stengolvet, vägen fram till den vita ekkistan kändes som ett maraton och det brändes i ryggen av alla ögon som följde henne fram dit. Hon stod länge framför sin vän, tystnaden fick tala sitt tydliga språk, inga ord kom över hennes läppar men hjärtat talade till Minna. Minna som varit full av liv för bara några veckor sedan, som hade skrattat högst av alla, varit lyckligast av alla. Fram till den där dagen, kvällen, natten. Natten med stort N. Natten då de båda hade fyllt 18 år. Natten då de skulle ut och festa för första gången i Stockholms nattliv, på Stureplan, bland alla kändisar och andra VIPs.

Hon rycktes ur sina tankar av orgeln som började spela, klappade en sista gång på kistan som för att säga förväl och kanske också förlåt. Även om det inte riktigt hade varit hennes fel. Eller? Maria vände sig sakta om, sänkte blicken för att slippa möta alla de andras blickar av medlidande. Hennes bästa kompis Minna var borta för alltid. Detta var hennes sista färd. Maria hulkade till, benen vek sig och hon föll framåt på den kalla stengolvet, skrapade knäna men det var nästan skönt att känna smärta. Säkert inte lika ont som den smärta Minna måste ha känt.