Långsamt gick han längs trottoaren, vände sig sakta om några gånger för att riktigt förstå vad som faktiskt hade hänt. Längre bort på gatan låg han kvar, pojken. Han som inte längre såg ut som en pojke utan som ett stycke kött. Magen vände sig nästan på Markus, kändes som om han skulle spy, vinglade till och började springa. Han ville rusa ifrån minnet, synen, tanken som förföljde honom. Det gick inte att radera från näthinnan det som han hade sett precis.
Killarna i gänget var äldre. Han gillade dem inte alltid men hade inga andra att hänga med. Det var liksom dem eller ingen och då valde han dem trots allt. Ville ju inte vara en nobody som inte hade några vänner. Markus försökte tänka bort de saker som de ibland gjorde utan att han egentligen ville. Snattade småsaker i centrum, drack öl bakom skolan, rånade folk på sina mobiler, smågrejer egentligen intalade han sig när det dåliga samvetet sköljde över honom. Speciellt när hans mamma tittade på honom med sina ledsna blå ögon, undrande, förebrående, orolig, ständig på sin vakt, då försökte han bättra sig en tid, gå till skolan, låtsas vara intresserad av det lärarna sa men sen så föll han dit ändå. Det gick liksom inte att stoppa, han drogs med, kände ingen samhörighet med killarna i klassen. De kändes små, töntiga, larviga.
Ett skott. Markus rycktes tillbaka till verkligheten. Var det verkligen ett skott han hade hört, vart kom det ifrån. Han vände sig om, halvjoggade tillbaka till platsen han kom ifrån precis. Synen som mötte honom fick honom att falla ner på knä. Han begravde sitt ansikte i sina händer, vaggade sakta fram och tillbaka. Satt i den ställningen tills sirenerna hördes i fjärran. Då fick han panik, rusade upp, sprang det snabbaste han kunde hem, slängde igen dörren till sitt rum, kröp ner under täcket men kunde inte skaka av sig känslan av att vara förföljd. Pojkens blick, stirrandes rakt framför sig, tom, borta, själen var inte där längre. Varför hade han inte gjort något? Bara stått där, medan de andra slog och sparkade, slog igen och sparkade tills allting var tyst. Så tyst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar